Jag kan inte röra på mig. Att lyfta på armarna gör ont, att försöka prata går inte allting fastnar bara i halsen, vill inte ens ha ögonen öppna längre då det inte finns någonting värt att se. Jag hatar att vara så här tom, jag borde vara glad. För att gråta innebär att jag är svag, och att vara svag är fel.

 

Empati är ingenting jag suktar efter, jag vill inte ha peppande ord eller kramar. Det enda jag vill är att kunna stå på mina egna ben utan att falla igen. Men nu är jag redan tom, tom på allt. Att orka vara stark är det enda jag varit bra på i hela mitt liv, men masken har slitits itu och att tappa en sked på golvet får mig att vilja gråta.

 

Om ni ursäktar mig ska jag lägga mig under täcket nu, och verkligen försöka hitta en anledning till att orka träna ikväll.