Egentligen vet jag inte vart man ska börja?
Dom flesta vet förhoppningsvis att jag heter Julia, det tråkigaste namnet jag vet. Jag är tretton, fyller fjorton om lite mindre än en månad. Under mina snart fjorton år på jorden har jag inte åstadkommit särskilt mycket, och jag har mitt eget lilla sätt att leva på - jag ska leva varje dag som om det vore den sista. För när min sista dag kommer så ska jag ha uppskattat livet så mycket som man kan, man lever bara en gång och jag tänker inte slarva bort den chans jag fått.

När jag var liten sa jag alltid att jag skulle bo hemma med min mamma och pappa tills jag var trettio, ärligtalat så är den tanken inte särskillt frestande längre. Helst vill jag bara bort från Skellefteå, plugga och börja på mitt eget liv. Den dag jag går ut gymnasiet vill jag helst bort härifrån, men den drömmen får nog vänta. För jag vet att när man är 18-19 år och just har gått ut gymnasiet så är man knappast en mångmiljonär och är kapabel att flytta till en egen lägenhet.

Fotbollen är en stor del av mitt liv, ingenting som jag vill leva på men någonting som jag vill hålla på med så länge jag kan. För jag har aldrig i hela mitt liv känt mig så fri som jag gör när jag springer på fotbollsplanen. Utan fotbollen, mina vänner och William vore jag verkligen ingenting, jag skulle vara fullkomligt tom.

Visst det finns dagar då jag verkligen inte orkar med någonting, och knappt har ork nog att kliva upp ur sängen. Men jag vet att det alltid kommer bättre dagar, visst det finns folk som är för upptagna med att gräva ner sig i sina problem och vägrar se att det kommer bli bättre. Men jag är inte en av dom,
jag ska leva mitt liv fullt ut. Och vad livet än bjuder på så ska jag ta imot det med glädje!



En stor kram till alla som verkligen orkade läsa allt det där:]