Praovecka 2.
Veckan innan lovet var jag ju på Lilla Mari och avverkade en veckas prao. Det var superkul och jag fick verkligen känna mig uppskattad, vilket var en skön känsla om man jämför med att sitta i en skolbänk och platta till ändan som min vardag normalt består av.
I måndags inledde jag sista veckan på min låtsaspappas jobb och hittills har det varit riktigt intressant, eftersom jag har fått jobba på med solidworks och at the moment håller jag på med ett litet projekt som jag förhoppningsvis hinner klart med innan veckan tagit slut. Tur att jag har haft Erik till hjälp, annars hade jag varit klar när håret börjat gå mot det gråa hållet då jag velat skrika av frustration ibland. Jag + ett nytt program att lära sig = inte en bra kombination.
Förrutom prao har mina senaste veckor äntligen varit fyllda med fotbollsspelande, trots ömma muskler och ett trött huvud känns det faktiskt extremt bra.
Ni är för fina.
Att logga in och se era fina kommentarer fick mig bokstavligen att le, ni är så otroligt fina och era ord gjorde min dag. Tack underbara ni!♥
Sunday morning.
Det får bli en seg söndag idag med promenad, städning och packning eftersom att ikväll drar vi till vår moder och trött som jag var vaknade för en liten stund sedan, men sådana dagar måste också få finnas och njutas av. Ha det bra!
Jag saknar någon jag aldrig träffat.
Att sätta ord på känslorna i mitt huvud är i princip omöjligt, och att försöka förklara för någon som står på utsidan och enbart tittar in genom den lilla springan i muren som jag byggt upp är meningslöst. Hur ska någon kunna förstå hur det är att tappa bort sig själv? Hur ska jag någonsin kunna beskriva hur det känns att inte ens känna igen sin egen röst?
Fotbollsplanen har blivit en flykt från omvärlden, en chans att äntligen koppla bort allting som händer runt om mig. Där slipper jag känna mig svag, ensam och sämre än resterande delar av min omgivning, jag får känna att jag visst kan och ser mina framsteg. Jag känner att det är JAG som har förbättrat min styrka, spännst och snabbhet, ingen annan. Det är JAG som kan göra över 30 armhävningar utan vila, det är JAG som kan pusha mig själv till den yttersta gränsen och sedan komma tillbaka ännu starkare än tidigare. Det är JAG som visar fingret åt alla som trott att jag ska misslyckas, och så gärna vill se mig falla.
Men i samma sekund som jag knyter upp fotbollsskorna och benskydden åker av kommer tvivlet tillbaka. Gör jag rätt? Är det här bra nog? Borde jag inte kunna bättre? Blir dom besvikna? Samma frågor går runt, runt i mitt huvud varje sekund på dygnet. Och det gör ont, det gör verkligen ont att aldrig känna att det man gör duger. Proven måste alltid ha gått bättre, jag borde alltid ha sprungit lite fortare just den där sträckan, jag skulle alltid ha varit ännu snällare, mer givmild och tacksam mot min omgivning, jag borde må bättre, mitt hår borde vara snyggare, hade jag varit bättre så hade ingenting varit fel i någon annans liv.
Trots att jag är så fylld av tvivel, är jag ändå så tom.
Men vad ger det egentligen? Att förklara för människor med ögonen stängda och fingrarna så djup inkörda i sina öron att de mest troligt känner sin hjärna, vad ger det att förklara för de som inte försöker förstå. Jag mår bra, det är de alla vill höra och det är vad jag ska säga.
Adidas Predator Absolado.
Nu när mina gamla älsklingsdojor sjunger på sista versen hade jag inget annat val än att byta ut mina Nike Mercurial mot ett par nya orangea Adidas Predator Absolado. Men inte är det någonting att gråta över för Adidas har ändå alltid varit en favorit dock kommer de närmsta veckorna vara en smärta nu när jag måste springa in dom. Tur att det inte är matchsäsong i alla fall..
Idag vaknade jag till min stora förvåning efter 11, vilket gjorde att det serverades brunch till frukost (havregrynsgröt med diverse tillbehör på) och nu ska jag bara göra mig klar för att utföra några ärenden på stan och sedan ta en promenad upp till bollhallen där dagens träning går av stapeln.
Farmville.
Jag är nu officielt en av de jobbiga människorna som skickar farmville förfrågningar 25 gånger per dag. Alla mina facebook-vänner lär blockera mig inom en snar framtid, men vad gör det så länge jag fortfarande kan spela detta otroligt tidskrävande och onödiga spel :')
Vakuum.
Jag kan inte röra på mig. Att lyfta på armarna gör ont, att försöka prata går inte allting fastnar bara i halsen, vill inte ens ha ögonen öppna längre då det inte finns någonting värt att se. Jag hatar att vara så här tom, jag borde vara glad. För att gråta innebär att jag är svag, och att vara svag är fel.
Empati är ingenting jag suktar efter, jag vill inte ha peppande ord eller kramar. Det enda jag vill är att kunna stå på mina egna ben utan att falla igen. Men nu är jag redan tom, tom på allt. Att orka vara stark är det enda jag varit bra på i hela mitt liv, men masken har slitits itu och att tappa en sked på golvet får mig att vilja gråta.
Om ni ursäktar mig ska jag lägga mig under täcket nu, och verkligen försöka hitta en anledning till att orka träna ikväll.
Söndag.
Första helgen på länge som jag inte behövt spendera nedgrävd bland läxböcker, och det har jag njutit ordentligt av. Nu väntas prao i två veckor samt en veckas lov, så skolan slipper jag ett tag framöver.
Sura miner.
Varför måste jag både skriva på "snabbinlägg" för att överhuvudtaget kunna skriva ett inlägg, och varför kan jag inte infoga bilder!? Åh vilket frustration, var precis likadant igår.
Nu när att vara sur ändå kom på tal, idag fick klassen en överraskning : biptest. Tjiho vad kul det var, dock ser ni nog den starka sarkasmen. Kom bara till nivå 10 och jag skäms punkt.
Dock blev mitt humör mycket bättre efter skolan när jag och Linnea tog en sväng på gymmet, eller jag vet inte om man kan kalla 2,5 timme en sväng men hur som helst. Vi körde verkligen skiten ur oss själva med en timmes kondition där cykelintervaller, crosstrainer och löpband var inräknade och jag kan berätta för er att mina ben är rätt mördade at the moment, nivå 14 är inte att leka med. Plus 1,5 timmes styrke + nogrann streching, har aldrig svettats så mycket i hela mitt liv men som en träningsnarkoman jag verkligen är så känns det bara positivt.
Nu tänkte jag plugga lite, har engelska förhör imorgon samt fysikprov. Men det lär göras utan några större bekymmer, tackar min sugsvamp till hjärna för det.
Att vara stolt.
Idag hade jag egentligen inga andra planer än att ligga i sängen och plugga, men efter middagen som för övrigt bestod av guds gåva till människan (alla kloka människor förstår att jag syftar på sushi), fick jag världens sug efter att springa. Så helt plötsligt var jag ute i regnet med reflexväst och löparskor på och med lurarna i öronen, det hela slutade på dryga 7 km på 33 minuter + ett antal backintervaller.
Så idag har jag gjort mig själv stolt på många sätt, och nu kan jag minst sagt somna med ett stort leende på läpparna. Fast först ska jag återhämta mig med lite kvällsfika, sovgott!
Uppladdning.
Märks verkligen att jag är en äkta frukostmänniska, skulle hellre äta frukost hela dagen än middag och lunch! Idag laddade jag upp inför ett två timmars pass på gymmet med bananomelett med kvarg, banan och blåbär + en frukostfralla med grönsaker på.
Vet inte om det berodde på frukosten dock, men idag gick det prima på gymmet trots träningsvärk efter gårdagens pass.
Äntligen helg!
Ganskar ni bilderna ovan så inser ni nog snabbt att jag inte njuter direkt... Måste säga att jag inte direkt älskar mitt nya pluggis-jag. Tur att tre bitar mörkchoklad räddade min ensamma lördagkväll, och ja med det menar jag att William borde komma hem från Norsjö och göra mig sällskap.
Idag började jag dagen tidigt med brödutdelning klockan 6, sedan direkt vidare mot gymmet och lite senare lagade jag mysmiddag till familjen som bestod av tacos. Så nog blev det en lyckad lördag i alla fall.
sushi med mamma och erik. hejdå!
Bra dag.
Idag var vi inte bara två, utan tre starka tjejer på gymmet. Gick väl sådär, var ganska slut i kroppen efter veckans tidigare träningar men nu i efterhand känns det helt ok. Kämpade oss ju igenom mer än en och en halv timme fylld med svett!
Inte lika ung längre, men precis lika dum.
Precis kommit hem från ett danspass + gym med mamma, helt slut i kroppen så nu ska jag ladda upp inför träningen imorgon tillsammans med engelska och tyska boken. Ta hand om er!
Välkommen till mina områden.
Så där ja, nu var den fotbollssäsongen slut och nu finns massor utav tid till gym, promenader och sköna löpturer i skogen. Hösten är fin och jag är äntligen på bättre vägar.
Jag gör mitt bästa.
Jag vill vara bäst på allt, det spelar absolut ingen roll om det handlar om skolan, fotbollen eller vad som helst i vardagen. Jag känner ständigt ett behov av att göra saker perfekt, och ska jag vara ärlig så börjar det stiga mig över huvudet. Att bli besviken över ett C, att man missar en match för att man har feber eller att man inte hinner vara hemma nog mycket för att spendera tid med familjen räcker inte i längden. Någonstans måste jag lära mig att jag inte kan göra allting felfritt.
Och det här är en sånt tillfälle, jag har suttit och kämpat med inlämningsuppgiften till fysiken i flera timmar och nu fyra stycken A4 papper senare tänker jag sätta mig i soffan och njuta över att det är helg. För det förtjänar jag.
Svårt att blogga.
Det här kommer låta helt sjukt, men för tillfället har jag inte riktigt tid för bloggen. Visst jag försöker klämma in ett inlägg då och då, men med träningar och plugg blir det svårt att hitta tid till datorn + annat roligt (som att försöka upprätthålla mitt sociala liv). Så jag ber hjärtligt om ursäkt om bloggen kommer i si så där ...femtehand.
Grattis lillebror!
Idag blir min fina lillebror (kanske dags att säga stora) hela 10 år! Nyss var man ju där själv, tvåsiffrigt och
allt. Grattis hur som helst storkillen, hoppas att du hade en superbra dag♥
Sötnos.
Har inget photoshop för tillfället så ni får nöja mer med lite grå bilder samt dålig kvalité. Men ni ser ju hur söt lillungen är ändå så!
