Min kära fina padre.
Sen mamma och pappa gjorde slut så har min och pappas relation blivit mycket starkare och bättre, det är något som jag verkligen uppskattar för när jag var mindre tyckte jag inte direkt att det var så kul att inte ha världens bästa far-dotter relation. Min pappa är verkligen grym, kortare än mig och för biff för mitt eget bästa. Och något jag älskar att säga till honom varenda dag: pappa, jag är lika lång som dig nu;]
Synd för mig att han är lite starkare än mig och brottar ner mig ganska snabbt. Fast han fuskar faktiskt hela tiden, för han kör med sina fega grepp han lärt sig på väktar-utbildnings-saken!

Min mamma, som alltid finns där.
En av de många sakerna som också egentligen är rätt läskigt är att min mamma verkligen 100% bokstavligt förstår mig utan och innan. Om jag kliver in genom dörren och är arg eller något så märker hon det på en gång. Och då finns hon alltid där, vad det än är så är min mamma en av världens bästa lyssnare. Och jag säger det rätt ofta; ibland är min mamma mer som en storasyster än en mamma. En väldigt smart och klok storasyster också.

Det finns verkligen inga finare människor än mina föräldrar. Dom är verkligen dom bästa föräldrar man kan ha, visst vi blir arga på varandra och oftast är det väl jag som är arg på dom. Men det är en sån där sak som hör till att ha en familj, det är ingenting som man kan smita ifrån. Dom har förmodligen gett mig den bästa uppväxt jag kunnat få trots allting som varit och klå den här: mina föräldrar är också som starkaste människor jag vet. Och jag ser verkligen upp till dem, ifall att jag lyckas bli lika bra människor som dom är när jag är vuxen då vet jag att jag lyckats med allt man kan lyckas med i livet.

Mina föräldrar var extremt unga när dom fick mig, mamma var sexton och pappa var sjutton. Dom tog ett gigantiskt steg in i rollen att vara föräldrar när dom fortfarande egentligen bara var barn. Det är nog den största anledningen till att jag ser upp till dem - dom hade viljan att klara det.