Sure, jag har varit kär tidigare i mitt liv och min absolut första kärlek minns jag nästan inte ens. Men det var nog i förskolan, jag var upp över öronen förälskad i en kille i min förskoleklass. Men då var man liten och förstod inte ens hur det var att vara kär, kär, kär verkligen kääär.

Innan William sa hatade jag att vara kär, jag blev arg såfort jag blev förälskad i någon. För såfort jag blev det, så förvrängdes hela min värld och jag var ledsen hela tiden. Och det är inte förren nu som jag insett att då var jag inte ens kär, för riktig kärlek ska inte göra så ont.
Det finns ingenting i hela världen som gör mig så glad som william gör, att vakna av hans sms gör hela min dag och jag skiner som en sol såfort jag är runt honom. Bara jag tänker på honom så blir jag världens lyckligaste människa. Och det känns fortfarande overkligt att en så underbar människa kan älska míg tillbaka, och jag önskar att det gick att förklara hur mycket jag älskar honom, men orden räcker inte till.

Jag har varit kär förut, men aldrig lika förälskad som jag är nu i William. Han är den sista jag tänker på innan jag ska sova och den första jag tänker på när jag vaknar.